Monday, August 8, 2016

Om märkliga skildringar av Monet

Nyligen tog jag tag i mig själv och insåg att jag kanske aldrig skulle komma över David Tennant men att Dr Who fortfarande är värd att kolla på, även om doktorns yttre må ha förändrats.
Ett avsnitt handlade om Vincent van Gogh, som var fint, och hjärtskärande jobbigt och tårarna tryckte bakom ögonlocken när sluttexterna började rulla. I avsnittet slår doktorn och hans kompanjoner ner i det sista året av van Goghs liv, innan han tar livet av sig. Han beskrivs som otroligt manisk, med den där vilda blicken och heta humöret som vänder åt vilket håll som helst när man minst anar det. Det är ett trovärdigt skådespel och det var tungt att titta på, även om man kanske inte vet exakt hur dåligt han faktiskt mådde. Van Gogh framställs som ensam, desperat sökandes efter någon att älska och prata med, han avskyr alla sina målningar men fortsätter ändå för att en dag kommer han skapa något stort. Han är helt förstörd när de åker ifrån honom i avsnittets slut. Avsnittet i sig var lika märkligt producerat som Dr Who alltid är, men just konstnären framställs som realistisk, mycket mer mänsklig än vad jag trott. (Sidenote: den här scenen i slutet av avsnittet är så fin)

I samma veva sprang jag över en biografi/roman om van Gogh på en loppis för en tia och tog med den hem. Titeln "Han som älskade livet" (på originalspråk "Lust for life") beskriver nog mer författarens tema på boken än hans verkliga liv. Visserligen står det att är en roman om konstnären, vilket det av självklara skäl måste vara då jag är ytterst tveksam till att någon faktiskt har dokumenterat alla hans konversationer för en sisådär hundra år sedan.
Boken beskriver van Gogh som en levnadsglad själ som ständigt trånade efter något ouppnåeligt, och när han uppnått det började han längta efter något helt annat, någon helt annan. Hans påstådda bipoläritet diskuteras aldrig, antagligen eftersom man på den tiden kallade hans "anfall" för "epilepsi".
Boken, som för övrigt är författad av Irving Stone, blev en film på 50-talet, men boken skrevs redan 1934. Översättningen jag har är daterad till 80-talet, och synen av det gjorde mig redan där lite skeptisk till bokens språk. Jag har läst (eller försökt, jag klarade inte ens hälften) Madonnas biografi från samma årtionde som är ett hemskt verk, utöver den dåliga översättningen är boken fylld med alldeles för mycket smicker och beröm än vad som är nådigt. Från första sidan är det okritiskt rövslickeri om vilken naturbegåvning Madonna var och hur alla andra av samma kön var avundsjuka på henne och hur alla av motsatt kön ville ha henne men hon var en fin flicka etc etc. Jag förväntade mig samma språk i van Goghs bok, och det fick jag till viss del. Jag må ha bristande kunskaper om psykiska sjukdomar, men jag vet bra mycket mer om hur det borde ha porträtterats än Irving Stone om jag ska vara så fräck. Han beskriver topparna som högre än högst, men dalarna bara i flykt och med ord som "han var sjuk i en vecka innan han var på benen" och sen går allt tillbaka till det vanliga. Det kända ögonblicket när Vincent skär av sig sitt öra och ger till en prostituerad flicka beskrivs i all hast och som en liten petitess. Att skriva en bok om en konstnär och inte heller kunna beskriva konst med riktiga termer (kan också vara för att jag är konstvetare, kanske skulle biografin kännas mer tillgänglig för alla) är en skymf bara det.
Självklart var det intressant att få lära sig mer om en av mina favoriters liv, men att önska en lite mindre romantiserad livshistoria är faktiskt inte orimligt. Att beskriva en plågad människas liv som ett fysiskt plågat liv istället för psykiskt är bara en oära till ett redan stigmatiserat ämne. Det är inte lätt att beskriva någons hjärnspöken om man inte har har några egna (vilket jag såklart inte vet något om, men av det jag läst så gör jag den bedömningen) men är det då värt att skriva ett verk där en så vital del av hans liv lämnas ute?
Jag skrev en uppsats om Carl Fredrik Hill för något år sedan där varenda text, biografi och konstverk talade för hans förmodade paranoida schizofrena psykos utan något som helst hymmel, varav minst en av böckerna om hans liv jag läste var skriven under samma tid. Är det en europeisk grej att inte romantisera i efterhand? Att inte förgylla utan faktiskt sprida lite ljus över det som verkligen hände?
Den boken får flytta tillbaka till loppisen och kanske förgylla någon annans liv, hos mig är den inte värdig att stanna.