Tuesday, December 22, 2015

Att lukta koncept (första delen)

Det började på riktigt för ungefär två månader sedan. Det var en besatthet som väntade på att få bryta ut som en allergisk reaktion på huden, det hade legat på lur i vassen och väntade bara på en liten liten knuff i rätt riktning. Den knuffen kom i form av Maison Margielas serie av parfymer vid namna Replica, där specifika platser på specifika tidpunkter är återskapade och tappade på flaska. Jag och min syster stod ivrigt och luktade på Åhléns väl uppdaterade doftutbud i och med ombyggnationen av sagda varuhus, jag hade aldrig haft äran att få trycka nosen i dem tidigare men hört mycket mycket fint om dem. Tyvärr var de flesta av dem rätt intetsägande, typ Beach Walk som vill dofta saltvatten och solvarm hud insmörjd med typisk kokosdoftande solkräm. Eller, det är egentligen en himla fin lukt och solvarm hud är något jag uppskattar till oändligheten men i parfymform är det alldeles för ickedoftande för min smak. Jag har visserligen inte gett den en allvarlig chans att få utvecklas på min hud men dess lätthet är otroligt avtändande. Vi båda föll däremot pladask för den fantastiska Lipstick On, som öppnar med en omedelbar vaxig läppstiftslukt och en allvarlig puderhet som får mitt hjärta att slå i otakt. Tänk dig vad din farmors smink luktade, det är OG smink som det ska lukta. Den korta beskrivningen på flaskans etikett - Chicago 1952, Night blush and rice powder - ger en liten bild av vad man får men utan ramar och med möjligheten att på egen hand utveckla. En äldre dam, runt femtio år, i päls och hår lätt blekt i ett försök att se lite yngre ut, skarp kajal och tidlösa klackskor som konstant bättrar på sitt smink. Lagret av läppstift är lite för tjockt och har börjat fjädra ut i de fina linjerna runt munnen, pudret (i Guerlains gamla förpackning, när de fortfarande var i tjock kartong) syns tydligt i det halvdunkla ljuset i en bar där folk sitter nära varandra och diskuterar viktigheter och hon går alltid lika självsäkert över heltäckningsmattan. Men hon är ändå obeskrivligt vacker, som Jessica Lange. Det är Lipstick On för mig. Det är därför jag inte kan få nog av den.

Alla vet att man skapar egna associationer till dofter och hur i princip vad som helst kan väcka känslor eller som i de mest intressanta fall: vad man kan skapa för berättelser utav det. Youtubaren Charles Gross vet exakt hur parfym ska hanteras i alla dess bemärkelser och har gjort en så bra video om hur man känner vem som har på sig en parfym bara genom att lukta på den. Det är alltid så jag har sett på parfym men det är lika mycket en känsla omöjlig att verbalisera, varje bra parfym är en anekdot, varje dålig parfm är lika hjärtekrossande som en människa utan personlighet.

När jag såg Jazz Club första gången var det som att falla för någon, den är allt jag älskar. Mörk, rökig bar med saxofontung jazz i bakgrunden (några kvällar i veckan spelar en trio med en kvinnlig sångare i svinrygg, de är extremt bra men kommer aldrig slå igenom stort). Nedsuttna fåtöljer i läder runt runda låga bord i mahogny eller körsbärsträ. Ett par handskar i mocka på bordet, ett lowballglas med söt, vaniljig rom. Att den är märkt "Brooklyn 2013" tror jag inte en sekund på, den här doften utspelar sig inte senare än 1970-talet. Den maskulina söthten i sliskig alkohol, den underliggande träigheten och cigarren som röks några meter snett bakom en är exakt allt jag någonsin velat ha av en parfym. Allt eftersom den vilar på huden försvinner sliskigheten och utvecklas till en extremt lätt kryddighet i en fortfarande tung och varm trygghet - nästintill oljig. Varje gång jag känner Jazz Club hör jag Chet Baker sjunga My funny valentine och siden mot huden. Jazz Club är sena kvällar, året runt, speciellt den extremt sena skymningen under högsommaren med strama håruppsättningar och skor så höga att man inte helt är bekväm med sin överväldigande låtsaslängd.

Ett foto publicerat av @spenaterochtomater
När jag nyligen spenderade ett par dagar i Wien fick jag äntligen nöjet att lukta på Jo Malones parfymer som iallafall på internet har hypeats till den milda graden att jag blev starstrucked av bara synen av loggan i skyltfönstret på kedjan Douglas vid Stephansplatz. De flesta dofterna är lätta men oerhört intressanta, speciellt de flertal med Oud i namnet och den träiga endoften. Jag och min syster faller ofta för samma dofter så vi stod båda med Peony & Blush Suede i näsan i ett dygn innan vi bestämde oss för vad vi skulle paketera i resväskan så ordentligt vi bara kunde och ta med hem för att placera in bland våra andra högt värderade flaskor doftsatt vatten. Då jag generellt föredrar androgyna, med undertoner av extrem maskulinitet som får folk i min närhet att tänka efter en extra sekund innan de kan avgöra vad det är jag luktar föll jag för Malones 154 Cologne som faller in exakt under den kategorin. Jag är väldigt dålig på att urskilja de olika komponenterna i parfym men den börjar med undertoner av ett rakvatten i ett hav av citruskryddig typisk cologne och blir allt eftersom mer raffinerad med en eller två extremt nostalgiska kryddor i en värme liknande den från Jazz Club. Hade det inte varit för kryddigheten vilande på en relativt frisk träighet hade den varit alldeles för fräsch för min smak. Tyvärr, och detta fick jag reda på i efterhand, så har inte Malones parfymer speciellt bra hållbarhet (vill egentligen säga longevity pa parfymiska men avstår) vilket jag har märkt av men då jag snålat rejält på denna pärla och sprider ut ett sprujs på fyra ställen tycker jag ändå att en fyra fem timmar är helt okej. Jag spenderade även mycket tankekraft på att se mig själv i Mimosa & Cardamom, vilket jag absolut kan, men återigen var den alldeles för lätt för mitt intresse nu för tiden. Jag gissar att de är så lätta för att man ska kunna kombinera dem med varandra men jag har mycket svårt för sådant, jag föredrar att min parfym är komplett från första början (förutom mina små Demeter-dofter från Kahala-serien där de finns två extremt maskulint betonade dofter och två sliskit söta som i kombination med varandra blir vacker musik).
Malone har också en linje Intense-dofter som smyger sig in på den tyngre sidan och är bra mycket mer intressanta än de "vanliga". En sniff på Dark Amber & Ginger Lily och jag var såld, parfymerna såldes endast i 100ml-flaskor till ett pris jag inte kunde spendera så ett doftljus kändes som en rimligare investering, dessutom är det som att ingå ett förhållande när man köper en parfym av den storleken. Dark Amber & Ginger Lily har återigen den där lite tyngre värmen jag kräver av en parfym (säkert delvis relaterat till jasminen och rökelsen som ligger så fint däri), marinerat i en rätt så vass ingefära som ack så vackert smälter in i dess omgivande noter. Jag har ljuset tänt alldeles för mycket eftersom jag vill att hela mitt rum ska lukta så, vilket det också gör och även mina kläder som legat framme. Det är exakt så jag vill att det ska vara.

Del två kommer snart.

No comments:

Post a Comment