Tuesday, December 22, 2015

Att lukta koncept (första delen)

Det började på riktigt för ungefär två månader sedan. Det var en besatthet som väntade på att få bryta ut som en allergisk reaktion på huden, det hade legat på lur i vassen och väntade bara på en liten liten knuff i rätt riktning. Den knuffen kom i form av Maison Margielas serie av parfymer vid namna Replica, där specifika platser på specifika tidpunkter är återskapade och tappade på flaska. Jag och min syster stod ivrigt och luktade på Åhléns väl uppdaterade doftutbud i och med ombyggnationen av sagda varuhus, jag hade aldrig haft äran att få trycka nosen i dem tidigare men hört mycket mycket fint om dem. Tyvärr var de flesta av dem rätt intetsägande, typ Beach Walk som vill dofta saltvatten och solvarm hud insmörjd med typisk kokosdoftande solkräm. Eller, det är egentligen en himla fin lukt och solvarm hud är något jag uppskattar till oändligheten men i parfymform är det alldeles för ickedoftande för min smak. Jag har visserligen inte gett den en allvarlig chans att få utvecklas på min hud men dess lätthet är otroligt avtändande. Vi båda föll däremot pladask för den fantastiska Lipstick On, som öppnar med en omedelbar vaxig läppstiftslukt och en allvarlig puderhet som får mitt hjärta att slå i otakt. Tänk dig vad din farmors smink luktade, det är OG smink som det ska lukta. Den korta beskrivningen på flaskans etikett - Chicago 1952, Night blush and rice powder - ger en liten bild av vad man får men utan ramar och med möjligheten att på egen hand utveckla. En äldre dam, runt femtio år, i päls och hår lätt blekt i ett försök att se lite yngre ut, skarp kajal och tidlösa klackskor som konstant bättrar på sitt smink. Lagret av läppstift är lite för tjockt och har börjat fjädra ut i de fina linjerna runt munnen, pudret (i Guerlains gamla förpackning, när de fortfarande var i tjock kartong) syns tydligt i det halvdunkla ljuset i en bar där folk sitter nära varandra och diskuterar viktigheter och hon går alltid lika självsäkert över heltäckningsmattan. Men hon är ändå obeskrivligt vacker, som Jessica Lange. Det är Lipstick On för mig. Det är därför jag inte kan få nog av den.

Alla vet att man skapar egna associationer till dofter och hur i princip vad som helst kan väcka känslor eller som i de mest intressanta fall: vad man kan skapa för berättelser utav det. Youtubaren Charles Gross vet exakt hur parfym ska hanteras i alla dess bemärkelser och har gjort en så bra video om hur man känner vem som har på sig en parfym bara genom att lukta på den. Det är alltid så jag har sett på parfym men det är lika mycket en känsla omöjlig att verbalisera, varje bra parfym är en anekdot, varje dålig parfm är lika hjärtekrossande som en människa utan personlighet.

När jag såg Jazz Club första gången var det som att falla för någon, den är allt jag älskar. Mörk, rökig bar med saxofontung jazz i bakgrunden (några kvällar i veckan spelar en trio med en kvinnlig sångare i svinrygg, de är extremt bra men kommer aldrig slå igenom stort). Nedsuttna fåtöljer i läder runt runda låga bord i mahogny eller körsbärsträ. Ett par handskar i mocka på bordet, ett lowballglas med söt, vaniljig rom. Att den är märkt "Brooklyn 2013" tror jag inte en sekund på, den här doften utspelar sig inte senare än 1970-talet. Den maskulina söthten i sliskig alkohol, den underliggande träigheten och cigarren som röks några meter snett bakom en är exakt allt jag någonsin velat ha av en parfym. Allt eftersom den vilar på huden försvinner sliskigheten och utvecklas till en extremt lätt kryddighet i en fortfarande tung och varm trygghet - nästintill oljig. Varje gång jag känner Jazz Club hör jag Chet Baker sjunga My funny valentine och siden mot huden. Jazz Club är sena kvällar, året runt, speciellt den extremt sena skymningen under högsommaren med strama håruppsättningar och skor så höga att man inte helt är bekväm med sin överväldigande låtsaslängd.

Ett foto publicerat av @spenaterochtomater
När jag nyligen spenderade ett par dagar i Wien fick jag äntligen nöjet att lukta på Jo Malones parfymer som iallafall på internet har hypeats till den milda graden att jag blev starstrucked av bara synen av loggan i skyltfönstret på kedjan Douglas vid Stephansplatz. De flesta dofterna är lätta men oerhört intressanta, speciellt de flertal med Oud i namnet och den träiga endoften. Jag och min syster faller ofta för samma dofter så vi stod båda med Peony & Blush Suede i näsan i ett dygn innan vi bestämde oss för vad vi skulle paketera i resväskan så ordentligt vi bara kunde och ta med hem för att placera in bland våra andra högt värderade flaskor doftsatt vatten. Då jag generellt föredrar androgyna, med undertoner av extrem maskulinitet som får folk i min närhet att tänka efter en extra sekund innan de kan avgöra vad det är jag luktar föll jag för Malones 154 Cologne som faller in exakt under den kategorin. Jag är väldigt dålig på att urskilja de olika komponenterna i parfym men den börjar med undertoner av ett rakvatten i ett hav av citruskryddig typisk cologne och blir allt eftersom mer raffinerad med en eller två extremt nostalgiska kryddor i en värme liknande den från Jazz Club. Hade det inte varit för kryddigheten vilande på en relativt frisk träighet hade den varit alldeles för fräsch för min smak. Tyvärr, och detta fick jag reda på i efterhand, så har inte Malones parfymer speciellt bra hållbarhet (vill egentligen säga longevity pa parfymiska men avstår) vilket jag har märkt av men då jag snålat rejält på denna pärla och sprider ut ett sprujs på fyra ställen tycker jag ändå att en fyra fem timmar är helt okej. Jag spenderade även mycket tankekraft på att se mig själv i Mimosa & Cardamom, vilket jag absolut kan, men återigen var den alldeles för lätt för mitt intresse nu för tiden. Jag gissar att de är så lätta för att man ska kunna kombinera dem med varandra men jag har mycket svårt för sådant, jag föredrar att min parfym är komplett från första början (förutom mina små Demeter-dofter från Kahala-serien där de finns två extremt maskulint betonade dofter och två sliskit söta som i kombination med varandra blir vacker musik).
Malone har också en linje Intense-dofter som smyger sig in på den tyngre sidan och är bra mycket mer intressanta än de "vanliga". En sniff på Dark Amber & Ginger Lily och jag var såld, parfymerna såldes endast i 100ml-flaskor till ett pris jag inte kunde spendera så ett doftljus kändes som en rimligare investering, dessutom är det som att ingå ett förhållande när man köper en parfym av den storleken. Dark Amber & Ginger Lily har återigen den där lite tyngre värmen jag kräver av en parfym (säkert delvis relaterat till jasminen och rökelsen som ligger så fint däri), marinerat i en rätt så vass ingefära som ack så vackert smälter in i dess omgivande noter. Jag har ljuset tänt alldeles för mycket eftersom jag vill att hela mitt rum ska lukta så, vilket det också gör och även mina kläder som legat framme. Det är exakt så jag vill att det ska vara.

Del två kommer snart.

Thursday, March 12, 2015

Att vara fast mellan fåfänga och moral

Jag har varit på varenda jävla hemsida i hela världen känns det som, jag har tittat på varenda läppstift i alla affärer jag varit i i flera veckors tid. Men jag hittar inget som liknar dessa i hela Europa:



Typiskt jävla fucking Lime Crime att göra de två snyggaste läppfärgerna mitt bleka fejs kan tänka sig, Cashmere och Riot. Och jag vet inte ens om jag vågar gå in på deras Venuspalett, som onekligen är ett samlarobjekt för en konst tillika sminknörd som en själv.
Så när jag, efter att ha fliken med Velvetines öppen tre dagar i sträck, än en gång går in och dreglar på tangentbordet ser att Riot (som är splitter ny och sönderhajpad) har släppts, och Cashmere och Venus är tillbaka i lager. Halvt skrikandes och grinandes vet jag verkligen inte hur jag ska agera och/eller reagera, av ett flertal anledningar.
1. Doe Deere, företagets CEO är en jävla idiot, otrevlig, rasist, ser sina kunder lika värda som damm.
2. Deras veganmärkning är fejk, de tar bort animaliska ingredienser från sin hemsida och benämner de som "error", FDA har inte godkänt deras veganmärkning heller såatteeeeeee...
3. I Oktober blev företaget hackade och jättejättemånga människor har blivit av med jättemycket pengar, men inte förrän i Januari vågade dem säga något till allmänheten och lösa problemet, dvs säkra deras hemsida lite grann. Ingen som blev av med pengar fick något tillbaka och företaget behandlade verkligen inte den här situationen på ett värdigt eller professionellt sätt :)
4. Lime Crime har ju alltid varit under lupp och skapat kontrovers, för några år sedan pratades det dock om något så oskyldigt som att ompaketera mica, inget ovanligt, men deras produkter säljs ju till överpris (heller inget ovanligt).
5. Jag vill verkligen ha grunkorna.
6. De enda dupes för Velvetinesena jag hittat är visserligen hälften så dyra (bl.a. LA Splash och Jefree Star gör utomordentliga dupes till iallafall Cashmere), men levererar inte till Sverige. Typiskt Amerikaner.
7. Att i Sverige köpa de väldigt liknande ögonskuggorna från Nyx, pris 90 kr stycket skulle blir mycket dyrare.

Så vad gör jag? Skapar ett e-kort såklart, så att eventuella pengatjyvar inte kommer åt mer än 200 spänn ifall det händer, och lägger 789 kronor, 92,95 dollars, på smink. Jag har lika mycket ångest över att ha köpt dem som jag skulle ha i resten av mitt liv om jag inte köpt dem. Ni får titta på mig med dömande ögon, jag tänker inte försvara mitt köp på något sätt. Jag skäms men jag tänker inte göra något åt det, jag rodnar, jag svettas, jag kan inte stå för vad jag gjort. Det kanske bara är en droppe i havet men det är lättare att bojkotta exempelvis Barilla, jag kan ju ändå inte äta gluten, men det här tilltalar mig på varenda plan i hjärnan. Förlåt.

Wednesday, February 18, 2015

Om Klassisk Konst i Tecknade Barnprogram

Tycker det här är så kul att jag nästan ångrar att jag inte skriver min C-uppsats om det här (minus nästan, vill verkligen grotta ner mig i det här i flera månaders tid nu), men har tänkt oerhört mycket den senaste tiden på hur ofta tecknade barnprogram återger klassiska konstverk, helt okommenterat, i diverse avsnitt. Från bland annat alla program jag kollade på när jag var liten, och allra nyss när jag kollade på det här, för Frederator som gjorde allt kul på Cartoon Network när man var liten tydligen har gått och blivit Youtubekanal. Cartoon Hangover gör också Bravest Warriors vars skapare också gjort mitt liv, mitt allt, mitt Adventure Time, vars intro jag haft som ringsignal i över ett år och varierande sånger som alarm och väckningssignal ifall någon brydde sig om hur mycket jag älskar AT. Iallafall, i det här klippet, som är en del av deras nya serie om en delfin med avsnitt på typ några sekunder. Det är helt ok kul.

På endast några få sekunder lyckas dem få in Raphaels Adams Skapelse OCH Tänkaren av Rodin (ja, jag googlade det, hade ingen aning om vad han hette), visserligen delfinierade, but never the less. Jag förstår inte varför man gör så här, då den tänkta målgruppen med stor sannolikhet inte känner till dessa stora, klassiska konstverk. Speciellt inte i denna, som endast visas på Youtube. I barnprogram som visas på TV finns det en poäng då föräldrar ofta tittar med sina barn om dem är väldigt små och referenser som vuxna ska känna till läggs in för att göra det hela lite mer underhållande för dem också. Även hela avsnitt som parodier på klassiska filmer och litterära verk har gjorts i all evighet, kommer bara för det inte på någon på rak arm men Bondfilmer har alltid varit en klassiker, eller kända litterära verk (säg ett barnprogram utan ett avsnitt direkt kopierat ur Dickens' En Julsaga?)

Det absolut första jag kom att tänka på var världens bästa barnprogram, Super Secret Secret Squirrel, som visades mellan avsnitten av 2 Stupid Dogs. En ekorre (hemlig agent-ekorre om jag får be) ackompanjerad av en mullvad i Fez löser brott överallt och det är helt hysteriskt roligt i vuxen ålder. Avsnitten är ofta parodier på typ Rödluvan  och sånt, men ett avsnitt, vid namn Chameleon, handlar om en konsttjyvande kameleont och referenserna är så många att jag knappt hinner med.
Redan i introt - Kubism!
Första bilden! Parthenon?
Andra bilden - Mona Lisa, har småbarnen förstått det här?
Precis efter detta säger dyr societetsgiraff "Not only were all the Renoirs ripped off, now the Monet is all missing!"
Så! Den tjyviga kameleonten kör det klassiska kameleonttricket - gömmer sig i en tavla! Just den här är såklart Napoleon Bonapartes porträtt på en fin hest.
Efter detta drar Secret (ekorren heter så alltså) en riktigt smooth line - "If you ask me, your composition is crooked" B U R N kameleonten!
Precis som jag så göttar sig kameleonten i god jävla konst, typ smälter in i en tavla och gosar "mmm impressionism" obs han sa detta på riktigt.
Här såklart i pointillism, av Georges Seurat, typ den här epokens enda kända verk? Frågan kvarstår dock fortfarande: har ungarna vid det här laget dragit kopplingen till den klassiska konsten eller är det tavla som tavla för dem? Själv har jag på riktigt minnen av hur mycket jag älskade när just det här verket dök upp i barnprogram, för det gjorde det ofta, men nu i äldre dagar har jag inga som helst känslor för det.
Han fortsätter alltså att springa omkring bland tavlorna och dra halvroliga skämt som refererar till de olika epokerna och det är inte på något sätt lärorikt för barn. Det här är ett sådant där verk som man sett hundra gånger på föreläsningar och i kurslitteraturen men som man av uppenbara *snark*anledningar aldrig kommer ihåg vad den heter.
Basically, referenser i populärkultur till samtida eller äldre kultur har i princip alltid förekommit, vare sig det är allegoriskt gömt i bakgrunden (kanske en kopia av 50 Shades på ett bord i bakgrunden) eller uttalat (hur ofta skriks det inte Dorian Gray med stora bokstäver?), pekat på med hela handen eller rent utav kopierat så är det något som förmodligen aldrig kommer försvinna. Har precis olagligt laddat ner goa gamla Scooby Doo, where are you? att gosa mig igenom så ja, fler inlägg med kulturreferenser är oundvikligt.


Följ min blogg med Bloglovin