Monday, December 1, 2014

Lite av en sågning av det finaste TV-spelet någonsin


Sony har en japansk liten koncern som ägnar sig åt att göra artistiska tv-spel, och de har skapat rain som kom ut för något år sen. Partnern min som är insatt i det mesta japanska kulturen skrattar hela tiden åt deras "fetisch för det västerländska" och skakar på huvudet. Och det är sant, jag har sett otaliga mangatidningar med klassiska ~västerländska~ historier, typ Stolthet och fördom, göras om till omöjligt smala och bystiga tjejer med stora ögon och casually sexuellt utmanande outfits och gärna lite sug i blicken. Men det är ingen nyhet, och nu är inte platsen för att spy galla över det för det här spelet har inget med sug i blicken att göra.

rain (ja, med litet R) är ett försök till en jättefin historia, det är en jättefin historia. En oändlig natt, med oändligt regn, en osynlig pojke som endast syns när regnet träffar honom och markerar hans konturer springer runt till Claire de lune (som också verkligen är en fantastisk liten bit, men genom detta korta spel är den med minst fyra gånger och det blir ganska uttjatat) och försöker ta sig hem och/eller ta reda på varför han blivit osynlig och är fast i ett parallellt (regnigt) universum. Täta höga hus i eventuellt en italiensk stad med kullerstensgator från ett svunnet århundrade och svagt lysande gatulampor gör det hela otroligt pleasing to the eye och jag tror det mesta är egenkomponerad orkestermusik. Det är jättefint. Det är kul, och lite läskigt eftersom man måste gömma sig under tak från andra osynliga monster som vill tugga sönder dig.
Men, alltså, jag vill så gärna älska det här spelet. Jag vill säga att det är genomtänkt och fulländat och jättefint och allt bra i världen men det går inte eftersom det verkligen inte är det. För det första: spelet är jättejättekort, uppdelat i typ åtta eller nio kapitel du spelar igenom på kanske tjugo minuter var. Efter första kapitlet känner man på en gång att handlingen känns rushad och inte alls lika fulländad som den hade potential att bli. Det är som en påfågel, jättefint och bra, men när den fäller ut sina stjärtfjädrar JA DÅ JÄVLAR är det mig ett konstverk. rain fäller aldrig ut sina stjärtfjädrar. I de två sista kapitlen byts sceneriet ut och eftersom man konstant är jagad av någon som kallas "the unknown" är det klart att man stressar fram, men det lever verkligen inte ut till sin fulla potential och det gör så ont i mig. Jag vill att det ska vara mer utarbetat, historien längre och mer täckande. Man börjar med så många frågetecken som man mot slutet inte får svar på och det är så FRUSTRERANDE. De små utmaningarna är alldeles för lätta att lista ut och ofta väldigt lika varandra i utförande.

Det fina sceneriet utnyttjas inte till fullo i och med att hela spelet är gjort med fina kameravinklar, så du får se mycket från håll du är sugen på att utforska, men det går inte eftersom både byggnadernas utformning och kameravinklarna styr så hårt att det inte finns rum för att hitta på eget. En kursare sa det till mig för några veckor sen, att arkitekturen är ju till för att styra hur man rör sig i, runt och i förhållande till den, så då är det ju egentligen ganska självklart att det är likadant i spel, men tanken har aldrig slagit mig tidigare. Visserligen pratade han om typ Minecraft och World och Warcraft men eftersom jag precis börjat spela rain så insåg jag hur mycket det stämde. Visst att man springer mycket på gator och klättrar på utsidan av byggnader, men teorin fungerar ändå. Man behöver knappt ens tänka på hur man ska gå eftersom det är så tydligt utformat åt en att det är som att gå samma väg hem som du alltid gör, vilket drar ner utmaningen lite. Det blir alldeles för lätt och du springer snabbt igenom fina miljöer du önskar att du kunde stanna och spendera tid i.
rain hade potentialen att vara ett sådant spel som lämnar ditt hjärta tömt på blod och känslor och ögonen lite vattniga när det är slut, men den slarviga storyn vägs inte upp av den fina miljön och jag lämnas med en rynka mellan ögonen och ett huvud fullt av frågor jag aldrig kommer få svar på.
rain är som en Tim Burton-film på det sättet, med det estetiska fulländat men storyn lite halvdassig och ofärdig och massa lösa trådar som knyts in i något.


Hur som haver, vill du ha ett kort, gulligt och fint tv-spel finns rain på playstation store för typ en hundring. Bonus: tydligen dyker nya saker upp varje gång man spelar om det, typ nya små pussel att lösa och sånt. Jag har inte spelat om det än men en dag när jag orkar utsätta mig för frustration och kärlek i ett, så ska jag.


No comments:

Post a Comment