Tuesday, October 21, 2014

Reflektioner över saker min föreläsare säger om konst från det sena 1800-talet

I och med Konstvetenskap B har vi fått en ny föreläsare, en välklädd medelålders stockholmare som på svengelska och med mycket ironi tar oss igenom Nordens konst. Eftersom han flikar in intressant kuriosa om en del målningar, såsom att denna familjemålning ansågs radikal och typiskt nordisk i resten av Europa eftersom det var BARN med på bilden. Tänka sig! Folk var i uppror. Eller om Eugène Janssons blåmåleri som senare övergick till nakna män på badhus och hur kritiker tvingade in honom i ett fack de kallade en "heterosexuell studie av anatomi," i och med homosexualitetens dåvarande brottsliga status (som för övrigt förtjänar en egen monolog, det är fantastiskt intressant).

Idag pratades det om 1880-talet fram till de första få åren av 1900 (med ett avbrott med brandövning) och de mängder borgerligt måleri, med vardagsscener i hem, på arbetet och i naturen, som tog över konstsalongerna i Paris och var målade av de få svenska som befann sig där, och alla målade samma saker.

Speciellt intressant fann jag denna bild av Näcken, målad av Ernst Josephson mellan 1881-84 (den har till och med en egen Wikipediasida, mycket praktiskt).
Det pratades om att folksagor blev vanliga motiv, och hur Näcken här är en del av naturen men ändå inte, eftersom han har formen av en människa, och hur han är fjättrad till vattenfallet, och samtidigt såklart ändå inte. Att han lider över att vara fast, hans ögon är halvslutna för att slippa se, slippa tänka. Han är fast i sitt öde att lura ner människor i forsen, han njuter inte av att göra det men han har inget val. Hans ansikte är plågat, hans kropp är ett med elementet som omger honom.
Mannen i fokus är såklart mest detaljerad, men inte överarbetad, och omgivningen är tung och slarvig, bestämt men inte så noga. Det pratades också om att man på den här tiden ofta målade in känslor, underliggande känslor. Känslor som inte fanns direkt o motivet, men i omgivningen hintas det konstant om sentimentalitet eller ångest eller hot.

Något år senare målade Josephson en ny Näcken, som ser ut så här som visar samma motiv, med en betydligt yngre herre, utan samma trötta lidande ansikte, utan snarare ung och vital och sprudlande av energi. Tydligare konturer, klarare färger och utan personlighet är den mycket mycket tråkigare än den tidigare versionen. Knappt värd att diskutera, vilket jag förmodligen kommer att bli tvungen att göra ändå då kursen snart ska till Waldermarsudde och titta på den.
Josephsons verk i allmänhet ansågs svåra att ta till sig, att få rätsida på, nästintill omöjliga att tolka eftersom han så ofta skiftade mellan stilar och motiv, som denna enkla Google-sökning visar.


Hmm,. Nu blev det ganska långt. Jag lägger ett hopp här så ni som vill kan väl läsa vidare.
Den gruppen svenskar om befann sig i Paris, gissningsvis ett 20-tal som gled runt med stipendier från Konstakademien i Sverige och drack vin tillsammans och levde ett dekadent konstnärsliv, hade nog inte många problem. De kunde måla lite vad de ville och kände för, och ibland ett borgerligt konstverk som gick hem hos allmänheten och visades upp för skolan hemma så man fick vara kvar med sina pengar ett tag till. Det "borgerliga" var som sagt det som fick plats på salongerna och spred ens status som fin konstnär bland allmänheten, och till slut nådde man den punkten att man kanske kunde måla exakt vad man kände för utan att behöva oroa sig för om den skulle sälja eller inte.

Under 1880 blev den japanska konsten spridd i väst och speciellt träsnitten blev helt sinnessjukt intressanta för konstnärer. Kompositionssättet - med något precis i förgrunden i anslutning till någon sida av målningen  och ett väldigt djup i bakgrunden, typ stort fält eller glesa träd eller klipper - blev senare inspiration för Jugendkonsten. Bruno Liljefors, som mest är känd för sin förmåga att spy ur sig räv/hare/annat skogsdjur i snömiljö, gjorde faktiskt någorlunda intressant konst tidigare i sitt liv. Han påstod själv att han inte alls var inspirerad att den där japanska stilen, men bevisen (hans målningar) tyder på motsatsen. Bland annat Katt från 1885 och Nötskrikor (som jag personligen typ avgudar) från 1886, är tydligt komponerade efter samma tanke. De är i utförande och färgsättning varierande, Katt utan tydliga konturer och ljusa, pastelliga toner medan Nötskrikor är uppenbar höst, varma färger och väl detaljerat lövverk.

Även Carl Larsson gjorde en del verk i samma stil, men på sitt egna sätt såklart. Hans Azalea från så sent som 1906 följer samma riktlinjer, bra mycket tydligare än Liljefors.
Nordic Light blev stilen som kännetecknade norden under 1880, där det speciella ljuset, ofta varmt och lågt, naturrealismen, landskapen och lövverk som kastade skuggor man omöjligt kunde finna någon annanstans i världen. Den nya skolan målade symboler i sina tavlor, inte allegorier eller historier som tidigare. Richard Bergs verk Nordisk Sommarkväll blev ett huvudnummer under utställningen Nordic Lights i USA på 80-talet, där en amerikan, kommer inte ihåg vad han hette, omedelbart tolkade in en enorm sexuell spänning mellan de två personerna avbildade, delvis på grund av ljuset tydligen (? har ingen källa för detta, orkar inte leta), med båten i mitten som symbol för möjligheten till ett förhållande, eller iallafall ett sexuellt möte, något mer än att stå och stirra obekvämt åt samma håll.
Själv får jag inte alls den vibben, och det tror jag ingen annan heller hade innan denna dära amerikanen hade det. Det ser ju mest ut som två, lite trötta, individer står och tar in dagens sista sensommarsol. Kanske är det hans lite strama överkropp som kan ses som frustration över att inte få penetrera ett kvinnligt kön? Är det hennes putande bröstparti som bjuder in till tokig älskog i solnedgången? Vet inte.

No comments:

Post a Comment