Tuesday, October 21, 2014

Reflektioner över saker min föreläsare säger om konst från det sena 1800-talet

I och med Konstvetenskap B har vi fått en ny föreläsare, en välklädd medelålders stockholmare som på svengelska och med mycket ironi tar oss igenom Nordens konst. Eftersom han flikar in intressant kuriosa om en del målningar, såsom att denna familjemålning ansågs radikal och typiskt nordisk i resten av Europa eftersom det var BARN med på bilden. Tänka sig! Folk var i uppror. Eller om Eugène Janssons blåmåleri som senare övergick till nakna män på badhus och hur kritiker tvingade in honom i ett fack de kallade en "heterosexuell studie av anatomi," i och med homosexualitetens dåvarande brottsliga status (som för övrigt förtjänar en egen monolog, det är fantastiskt intressant).

Idag pratades det om 1880-talet fram till de första få åren av 1900 (med ett avbrott med brandövning) och de mängder borgerligt måleri, med vardagsscener i hem, på arbetet och i naturen, som tog över konstsalongerna i Paris och var målade av de få svenska som befann sig där, och alla målade samma saker.

Speciellt intressant fann jag denna bild av Näcken, målad av Ernst Josephson mellan 1881-84 (den har till och med en egen Wikipediasida, mycket praktiskt).
Det pratades om att folksagor blev vanliga motiv, och hur Näcken här är en del av naturen men ändå inte, eftersom han har formen av en människa, och hur han är fjättrad till vattenfallet, och samtidigt såklart ändå inte. Att han lider över att vara fast, hans ögon är halvslutna för att slippa se, slippa tänka. Han är fast i sitt öde att lura ner människor i forsen, han njuter inte av att göra det men han har inget val. Hans ansikte är plågat, hans kropp är ett med elementet som omger honom.
Mannen i fokus är såklart mest detaljerad, men inte överarbetad, och omgivningen är tung och slarvig, bestämt men inte så noga. Det pratades också om att man på den här tiden ofta målade in känslor, underliggande känslor. Känslor som inte fanns direkt o motivet, men i omgivningen hintas det konstant om sentimentalitet eller ångest eller hot.

Något år senare målade Josephson en ny Näcken, som ser ut så här som visar samma motiv, med en betydligt yngre herre, utan samma trötta lidande ansikte, utan snarare ung och vital och sprudlande av energi. Tydligare konturer, klarare färger och utan personlighet är den mycket mycket tråkigare än den tidigare versionen. Knappt värd att diskutera, vilket jag förmodligen kommer att bli tvungen att göra ändå då kursen snart ska till Waldermarsudde och titta på den.
Josephsons verk i allmänhet ansågs svåra att ta till sig, att få rätsida på, nästintill omöjliga att tolka eftersom han så ofta skiftade mellan stilar och motiv, som denna enkla Google-sökning visar.


Hmm,. Nu blev det ganska långt. Jag lägger ett hopp här så ni som vill kan väl läsa vidare.

Monday, October 20, 2014

Monolog om Spindelkvinnans Kyss

Jag kom nyss hem efter att ha sett Spindelkvinnans kyss på Stadsteatern, och jag måste få tänka högt om den innan jag glömmer helt och hållet hur man känner saker. The basic plot är följande: en man, som önskar att han vore en kvinna, Molina, (spelad av Özz Nujen) hamnar i fängelse, och delar cell med en annan man, vid namn Valentin (spelad av Francisco Sobrado), som är del av någon sorts aktivist och/eller terrororganisation, det framgår inte riktigt. Tre skådespelare och en auktoritär röst i högtalarna är det enda som finns, och det är så mycket mer än tillräckligt. Pjäsens kvinnliga figur dyker upp ibland som en hägring och är ett föremål för beundran hos Molina och sexuell åtrå för Francisco som uppenbarligen varit där ett tag och saknar av naturliga skäl närhet.
Uppsala stadsteaters uppsättningar av pjäser är som alltid sinnessjukt bra gjorda, väl detaljerade och gripande. Hen som bossar där måste vara ett geni. Scenen är på ungefär fem kvadratmeter mitt i rummet, deras cell, och publiken är placerad på alla fyra sidor runtom. Två sängar, några hinkar och en kokplatta är den enda rekvisitan. Dem samtalar, bråkar, gråter och tar hand om varandra. När Fransisco drämmer en bok i madrassen bildas ett moln av damm, precis som allt gammalt gör. Alla scener är så visuellt tillfredsställande, varenda steg, stopp och rörelse skulle kunna förevigas som en målning. Självklart finns inte dessa vackra scener förevigad på hemsidan, så jag lägger bara upp posterbilden och så får ni gå dit själva och uppleva miraklet.

Baserad på en roman från 76, är historien fortfarande relevant, hjärtskärande och lika underhållande idag (jagar boken att jämföra med as we speak). Den sista minuten, som ej bör spoilas, innan alla lampor släcks, har jag hjärtat i halsgropen och tårar som bränner på nedre ögonlocken, Och trots att det bara var halvfullt med folk på lilla scenen så var vi alla överens om att den förtjänade stående ovationer. 

Info om den finns här.

Friday, October 10, 2014

Monolog 1

Jag har tänkt på det här ett tag, att jag gärna tycker mycket saker om saker jag tycker om. Sällan har någon samma intresse som jag att diskutera indiesmink köpt på etsy, eller höra mig filosofera om något obskyrt konstverk jag sett men inte kan förklara0, sånt är sällan kul att höra om man inte sysslar med samma saker själv. Navelskåderi är ju också individens bästa vän och favoritsysselsättning. Grotta ner sig i själv och sitt innersta som är som mest intressant för salongsberusade hobbypsykologer.
Så jag tänkte göra det, för mitt behov av att uttrycka mina åsikter trivs bäst på ett ställe där folk kan läsa det, men inte nödvändigtvis måste. Jag vill se det framför mig där folk kan interagera om de känner för det, eller skumläsa två rader och sen gå vidare. Jag föredrar att ta plats digitalt, jag är för nervös för verkligheten. Och jag behöver betänketid för att formulera mig.
Nu måste jag rädda en anteckningsbok från en hungrig kanin. Återvunnet papper är knark på samma sätt som Tigers billiga chips är för mig (åt en påse till lunch, no regrets).