Monday, December 1, 2014

Lite av en sågning av det finaste TV-spelet någonsin


Sony har en japansk liten koncern som ägnar sig åt att göra artistiska tv-spel, och de har skapat rain som kom ut för något år sen. Partnern min som är insatt i det mesta japanska kulturen skrattar hela tiden åt deras "fetisch för det västerländska" och skakar på huvudet. Och det är sant, jag har sett otaliga mangatidningar med klassiska ~västerländska~ historier, typ Stolthet och fördom, göras om till omöjligt smala och bystiga tjejer med stora ögon och casually sexuellt utmanande outfits och gärna lite sug i blicken. Men det är ingen nyhet, och nu är inte platsen för att spy galla över det för det här spelet har inget med sug i blicken att göra.

rain (ja, med litet R) är ett försök till en jättefin historia, det är en jättefin historia. En oändlig natt, med oändligt regn, en osynlig pojke som endast syns när regnet träffar honom och markerar hans konturer springer runt till Claire de lune (som också verkligen är en fantastisk liten bit, men genom detta korta spel är den med minst fyra gånger och det blir ganska uttjatat) och försöker ta sig hem och/eller ta reda på varför han blivit osynlig och är fast i ett parallellt (regnigt) universum. Täta höga hus i eventuellt en italiensk stad med kullerstensgator från ett svunnet århundrade och svagt lysande gatulampor gör det hela otroligt pleasing to the eye och jag tror det mesta är egenkomponerad orkestermusik. Det är jättefint. Det är kul, och lite läskigt eftersom man måste gömma sig under tak från andra osynliga monster som vill tugga sönder dig.
Men, alltså, jag vill så gärna älska det här spelet. Jag vill säga att det är genomtänkt och fulländat och jättefint och allt bra i världen men det går inte eftersom det verkligen inte är det. För det första: spelet är jättejättekort, uppdelat i typ åtta eller nio kapitel du spelar igenom på kanske tjugo minuter var. Efter första kapitlet känner man på en gång att handlingen känns rushad och inte alls lika fulländad som den hade potential att bli. Det är som en påfågel, jättefint och bra, men när den fäller ut sina stjärtfjädrar JA DÅ JÄVLAR är det mig ett konstverk. rain fäller aldrig ut sina stjärtfjädrar. I de två sista kapitlen byts sceneriet ut och eftersom man konstant är jagad av någon som kallas "the unknown" är det klart att man stressar fram, men det lever verkligen inte ut till sin fulla potential och det gör så ont i mig. Jag vill att det ska vara mer utarbetat, historien längre och mer täckande. Man börjar med så många frågetecken som man mot slutet inte får svar på och det är så FRUSTRERANDE. De små utmaningarna är alldeles för lätta att lista ut och ofta väldigt lika varandra i utförande.

Det fina sceneriet utnyttjas inte till fullo i och med att hela spelet är gjort med fina kameravinklar, så du får se mycket från håll du är sugen på att utforska, men det går inte eftersom både byggnadernas utformning och kameravinklarna styr så hårt att det inte finns rum för att hitta på eget. En kursare sa det till mig för några veckor sen, att arkitekturen är ju till för att styra hur man rör sig i, runt och i förhållande till den, så då är det ju egentligen ganska självklart att det är likadant i spel, men tanken har aldrig slagit mig tidigare. Visserligen pratade han om typ Minecraft och World och Warcraft men eftersom jag precis börjat spela rain så insåg jag hur mycket det stämde. Visst att man springer mycket på gator och klättrar på utsidan av byggnader, men teorin fungerar ändå. Man behöver knappt ens tänka på hur man ska gå eftersom det är så tydligt utformat åt en att det är som att gå samma väg hem som du alltid gör, vilket drar ner utmaningen lite. Det blir alldeles för lätt och du springer snabbt igenom fina miljöer du önskar att du kunde stanna och spendera tid i.
rain hade potentialen att vara ett sådant spel som lämnar ditt hjärta tömt på blod och känslor och ögonen lite vattniga när det är slut, men den slarviga storyn vägs inte upp av den fina miljön och jag lämnas med en rynka mellan ögonen och ett huvud fullt av frågor jag aldrig kommer få svar på.
rain är som en Tim Burton-film på det sättet, med det estetiska fulländat men storyn lite halvdassig och ofärdig och massa lösa trådar som knyts in i något.


Hur som haver, vill du ha ett kort, gulligt och fint tv-spel finns rain på playstation store för typ en hundring. Bonus: tydligen dyker nya saker upp varje gång man spelar om det, typ nya små pussel att lösa och sånt. Jag har inte spelat om det än men en dag när jag orkar utsätta mig för frustration och kärlek i ett, så ska jag.


Tuesday, October 21, 2014

Reflektioner över saker min föreläsare säger om konst från det sena 1800-talet

I och med Konstvetenskap B har vi fått en ny föreläsare, en välklädd medelålders stockholmare som på svengelska och med mycket ironi tar oss igenom Nordens konst. Eftersom han flikar in intressant kuriosa om en del målningar, såsom att denna familjemålning ansågs radikal och typiskt nordisk i resten av Europa eftersom det var BARN med på bilden. Tänka sig! Folk var i uppror. Eller om Eugène Janssons blåmåleri som senare övergick till nakna män på badhus och hur kritiker tvingade in honom i ett fack de kallade en "heterosexuell studie av anatomi," i och med homosexualitetens dåvarande brottsliga status (som för övrigt förtjänar en egen monolog, det är fantastiskt intressant).

Idag pratades det om 1880-talet fram till de första få åren av 1900 (med ett avbrott med brandövning) och de mängder borgerligt måleri, med vardagsscener i hem, på arbetet och i naturen, som tog över konstsalongerna i Paris och var målade av de få svenska som befann sig där, och alla målade samma saker.

Speciellt intressant fann jag denna bild av Näcken, målad av Ernst Josephson mellan 1881-84 (den har till och med en egen Wikipediasida, mycket praktiskt).
Det pratades om att folksagor blev vanliga motiv, och hur Näcken här är en del av naturen men ändå inte, eftersom han har formen av en människa, och hur han är fjättrad till vattenfallet, och samtidigt såklart ändå inte. Att han lider över att vara fast, hans ögon är halvslutna för att slippa se, slippa tänka. Han är fast i sitt öde att lura ner människor i forsen, han njuter inte av att göra det men han har inget val. Hans ansikte är plågat, hans kropp är ett med elementet som omger honom.
Mannen i fokus är såklart mest detaljerad, men inte överarbetad, och omgivningen är tung och slarvig, bestämt men inte så noga. Det pratades också om att man på den här tiden ofta målade in känslor, underliggande känslor. Känslor som inte fanns direkt o motivet, men i omgivningen hintas det konstant om sentimentalitet eller ångest eller hot.

Något år senare målade Josephson en ny Näcken, som ser ut så här som visar samma motiv, med en betydligt yngre herre, utan samma trötta lidande ansikte, utan snarare ung och vital och sprudlande av energi. Tydligare konturer, klarare färger och utan personlighet är den mycket mycket tråkigare än den tidigare versionen. Knappt värd att diskutera, vilket jag förmodligen kommer att bli tvungen att göra ändå då kursen snart ska till Waldermarsudde och titta på den.
Josephsons verk i allmänhet ansågs svåra att ta till sig, att få rätsida på, nästintill omöjliga att tolka eftersom han så ofta skiftade mellan stilar och motiv, som denna enkla Google-sökning visar.


Hmm,. Nu blev det ganska långt. Jag lägger ett hopp här så ni som vill kan väl läsa vidare.

Monday, October 20, 2014

Monolog om Spindelkvinnans Kyss

Jag kom nyss hem efter att ha sett Spindelkvinnans kyss på Stadsteatern, och jag måste få tänka högt om den innan jag glömmer helt och hållet hur man känner saker. The basic plot är följande: en man, som önskar att han vore en kvinna, Molina, (spelad av Özz Nujen) hamnar i fängelse, och delar cell med en annan man, vid namn Valentin (spelad av Francisco Sobrado), som är del av någon sorts aktivist och/eller terrororganisation, det framgår inte riktigt. Tre skådespelare och en auktoritär röst i högtalarna är det enda som finns, och det är så mycket mer än tillräckligt. Pjäsens kvinnliga figur dyker upp ibland som en hägring och är ett föremål för beundran hos Molina och sexuell åtrå för Francisco som uppenbarligen varit där ett tag och saknar av naturliga skäl närhet.
Uppsala stadsteaters uppsättningar av pjäser är som alltid sinnessjukt bra gjorda, väl detaljerade och gripande. Hen som bossar där måste vara ett geni. Scenen är på ungefär fem kvadratmeter mitt i rummet, deras cell, och publiken är placerad på alla fyra sidor runtom. Två sängar, några hinkar och en kokplatta är den enda rekvisitan. Dem samtalar, bråkar, gråter och tar hand om varandra. När Fransisco drämmer en bok i madrassen bildas ett moln av damm, precis som allt gammalt gör. Alla scener är så visuellt tillfredsställande, varenda steg, stopp och rörelse skulle kunna förevigas som en målning. Självklart finns inte dessa vackra scener förevigad på hemsidan, så jag lägger bara upp posterbilden och så får ni gå dit själva och uppleva miraklet.

Baserad på en roman från 76, är historien fortfarande relevant, hjärtskärande och lika underhållande idag (jagar boken att jämföra med as we speak). Den sista minuten, som ej bör spoilas, innan alla lampor släcks, har jag hjärtat i halsgropen och tårar som bränner på nedre ögonlocken, Och trots att det bara var halvfullt med folk på lilla scenen så var vi alla överens om att den förtjänade stående ovationer. 

Info om den finns här.

Friday, October 10, 2014

Monolog 1

Jag har tänkt på det här ett tag, att jag gärna tycker mycket saker om saker jag tycker om. Sällan har någon samma intresse som jag att diskutera indiesmink köpt på etsy, eller höra mig filosofera om något obskyrt konstverk jag sett men inte kan förklara0, sånt är sällan kul att höra om man inte sysslar med samma saker själv. Navelskåderi är ju också individens bästa vän och favoritsysselsättning. Grotta ner sig i själv och sitt innersta som är som mest intressant för salongsberusade hobbypsykologer.
Så jag tänkte göra det, för mitt behov av att uttrycka mina åsikter trivs bäst på ett ställe där folk kan läsa det, men inte nödvändigtvis måste. Jag vill se det framför mig där folk kan interagera om de känner för det, eller skumläsa två rader och sen gå vidare. Jag föredrar att ta plats digitalt, jag är för nervös för verkligheten. Och jag behöver betänketid för att formulera mig.
Nu måste jag rädda en anteckningsbok från en hungrig kanin. Återvunnet papper är knark på samma sätt som Tigers billiga chips är för mig (åt en påse till lunch, no regrets).